Läkarna ville ge mig mer mediciner

När jag för första gången träffade Camilla så hade hon en förlamande trötthet. Den där tystare sortens trötthet.
När man inte längre orkar förklara. När man har gjort allt som förväntas och ändå glider längre bort från sig själv.

Camilla hade sökt hjälp många gånger, försökt vila när hon fått rådet, gjort som läkarna sagt och varit samarbetsvillig. Läkarna gav henne psykofarmaka för depression, kortison för lederna, omeprazol för magen och värktabletter.

Men kroppen blev bara sämre och sämre. Det började smygande, nästan omärkligt…

Lite huvudvärk.
Några nätter med sämre sömn.
En känsla av att aldrig riktigt komma ner i varv.

Sedan började hjärtat slå snabbare.
Magen reagera, mat som en gång varit självklar blev plötsligt svår.
Hon fick ont i lederna.

Efter måltider kom trycket, uppblåstheten, tröttheten. Ibland illamåendet, diarré och förstoppning om vart annat.
Ibland var det bara en diffus känsla av att kroppen inte längre kände sig trygg.

Blodtrycket steg. Energin försvann, sakta men säkert.

Varje gång Camilla sökte vård fick hon samma besked. Proverna såg bra ut. Det var nog stress och depression.

Men hon kände att det måste finnas något annat att göra, det räcker med mediciner nu.

Det var något som skavde.
För hur vilar man när kroppen aldrig slappnar av?
Hur sover man när nervsystemet fortsätter vara på helspänn?
Hur återhämtar man sig när magen protesterar mot det som borde ge näring?

Till slut började hon tvivla på sig själv och tänkte att hon kanske bara var känslig och svag. Hon kände inte igen sig själv längre.

När vi började titta tillsammans såg vi hur länge hennes nervsystem gick på hög varv. Hur kroppen varit i beredskap, dag efter dag, år efter år. Hur matsmältningen långsamt hamnat i skymundan. Hur toleransen försvunnit, inte av slump, utan av överlevnad.

Kroppen hade försökt skydda sig.

Och när den aldrig fick landa, började den säga ifrån.

Vi började inte med fler regler. Inte med nya listor över vad hon inte fick äta. Vi började med något mycket enklare men mycket svårare.

Att skapa trygghet.
Att lugna.
Att lyssna på rytmen som gått förlorad.
Att välja sig själv före alla andra.

Steg för steg fick kroppen börja andas igen. Magen fick tid. Nervsystemet fick signaler om att faran var över och långsamt hände det som ofta händer när kroppen äntligen får rätt förutsättningar.

Sömnen blev djupare, hjärtat lugnare och maten mindre hotfull.

Energin kom tillbaka, inte som en kick, utan som en stillsam närvaro.

Inte för att symtomen pressades bort, utan för att kroppen fick möjlighet att hitta hem till sig själv.

Det här är ingen ovanlig historia. Jag möter den om och om igen. Människor som bär på symtom som inte riktigt får plats i provsvar. Som känner sig spända, svullna, trötta, oroliga. Som tappar tilliten till sina kroppar, fast kroppen egentligen bara försöker bli hörd.

Här kan du läsa mer om nervsystemet.

Du behöver inte kämpa mot din kropp.

Du behöver inte pressa den till lugn eller kontroll, ibland handlar det inte om att göra mer. Utan om att förstå vad kroppen har burit och ge den möjlighet att släppa taget.

Det är där mitt arbete börjar 💜